I väntan på det förlåtande mörkret

Jag har SVART SOM SILVER i min hand. Det är ett förhandsexemplar. Därför inget mer om detta häfte förrän efter recensionsdagen.

Men Bruno K Öijer.

En ung man i mina ögon. En ung man som levt länge.

I hans dikt finns skuggor. Förlåtande långa skuggor som alla säger ett och samma: Kom till oss du som är ensam och rädd. Kom till oss, det finns inget unikt i din oro. Kom till oss, kom med oss, du är en av många. Du är en av alla.

Min soffa är en plats för eftertanke. Länge ligger jag här om förmiddagarna. Ser havet byta plats med himlen utanför. Ser den tunna strimman av rök försvinna genom rummet. Min cigarett slocknar. Men någonstans inom mig finns en liten flämtande glöd. Det är min längtan. 

Det finns så många delar av mitt liv som skulle kunna ha sett annorlunda ut.

Nu ser jag framför mig hur alla möjligheter försvunnit. Hur de letat sig ut ur mitt liv likt en tunn strimma rök. 

Kvar finns denna längtan. Den är utan slut, den är bara min. Jag har velat hitta någon att omfamna den med. Men någon sådan person har aldrig funnits i mitt liv.

Kulturkonservatism

Jag är en gammal man. Jag har varit med sen vi korsades Atlanten med hjälp av kol och ånga. Ibland har jag sett kultur frodas, ibland har jag sett den förfalla. Ett är jag säker på: Vi går inte mot den upplysta tidens skymning, den tänkande människans tid är inte över. Snarare kommer de befriande, vackra, innerliga orden i vågor.

Det finns så många som kopplar samman det egna åldrandet med synen på omvärlden. Det egna kroppsliga, ibland själsliga, förfallet blir ett självbedragande bevis på alltings förflackning.

Jag ser på Axess TV. En spänstig karl vid namn Johan Lundberg ser hot bakom kulturradikalernas händelsehorisont. Varför, frågar han sig, är inte allt som det alltid har varit?

Svaret är enkelt. Kanske man behöver ett par sjuttio år på jorden för att hitta det.

Johan! Inget är nytt, men människan har en ostoppbar förmåga att hitta sina egna uttryck för de stora känslorna sorg, ensamhet, kärlek och rädsla. Vägen dit ser annorlunda ut för varje tid.

Att kulturen göra om sin resa för varje generation. Det är det stora skådespelet.

Men visst. "Uppdrag K" som programmet heter är ändå stor humor. Denna replikväxling vill jag inte vara utan:

Staffan Valdemar Holm - "Jag ser inget värde i att spela Robin Hood iförd spetsig hatt och pilbåge i handen"

Johan Lundberg - "Varför inte då?"

Ibland kan även de dummaste frågorna framkalla de mest precisa svaren.

Morgon

Min kaffeförsäljare är även min själasörjare. 9.50 söndag morgon är det tomt framför hans espressobryggare. Då finns det mycket tid. Han berättar: om kvinnor han övergett, om livets orättvisor (mot oss båda), om 1960-talet (då han var den radikalaste av radikaler). 

Svårast är att få honom att servera själva kaffeslasken, inför sådana banaliteter känner han djupaste ovilja. Medan jag biktar mig och han ger vägledning bakar hans fru små bullar, vi får smaka dem rakt från plåten.

Det är ingen tillfällighet att söndagsmorgnar även är högmässornas tid. Aldrig är själen så innerligt öppen som när staden sover ruset av sig. Ensam vandrar jag längst med gatorna. I en port sitter tre grabbar i tjugoårsåldern. För dem är det det fortfarande natt, de dricker den sista folkölen från Seven Eleven och känner ruset från den gemensamt rullade jointen. Snart kommer mörkret, men först ska de väcka det söndagslugna kvarteret med sina förvuxna målbrottsröster. 

Hade jag varit en annan människa hade jag satt mig hos dem, hållit om dem tills de nyktrat till. 

De första orden

Jag är Island. Jag föddes i skarvarna, bland kontinentalplattorna som drogs isär med två millimeter per år. Jag fick mitt namn för att förvilla. För vem vill besöka en plats av kyla. Vem vill sätta segel, ge sig av norröver utan egentligt mål. 

Väl framme visades det sig att allt inte riktigt stämde. Isen hade smält bort, men småfolket bodde kvar, de gjorde det svårt att bygga motorvägar, maskinerna gick helt enkelt sönder av sig själva.

Jag är en märklig ö. Ensamheten som föddes i skarvarna. Men även den mest avlägsna platsen kommer en gång att befinna sig i centrum. En spricka drogs upp när kontinentalplattorna långsamt gled ifrån varandra. Två millimeter per år är ingen hög hastighet. Ändå kommer jag en gång åter vara en del av de vidsträckta viddernas storslagenhet. 

Ö blir kontinent för den som har tid att vänta.