I väntan på det förlåtande mörkret

Jag har SVART SOM SILVER i min hand. Det är ett förhandsexemplar. Därför inget mer om detta häfte förrän efter recensionsdagen.

Men Bruno K Öijer.

En ung man i mina ögon. En ung man som levt länge.

I hans dikt finns skuggor. Förlåtande långa skuggor som alla säger ett och samma: Kom till oss du som är ensam och rädd. Kom till oss, det finns inget unikt i din oro. Kom till oss, kom med oss, du är en av många. Du är en av alla.

Min soffa är en plats för eftertanke. Länge ligger jag här om förmiddagarna. Ser havet byta plats med himlen utanför. Ser den tunna strimman av rök försvinna genom rummet. Min cigarett slocknar. Men någonstans inom mig finns en liten flämtande glöd. Det är min längtan. 

Det finns så många delar av mitt liv som skulle kunna ha sett annorlunda ut.

Nu ser jag framför mig hur alla möjligheter försvunnit. Hur de letat sig ut ur mitt liv likt en tunn strimma rök. 

Kvar finns denna längtan. Den är utan slut, den är bara min. Jag har velat hitta någon att omfamna den med. Men någon sådan person har aldrig funnits i mitt liv.