Morgon

Min kaffeförsäljare är även min själasörjare. 9.50 söndag morgon är det tomt framför hans espressobryggare. Då finns det mycket tid. Han berättar: om kvinnor han övergett, om livets orättvisor (mot oss båda), om 1960-talet (då han var den radikalaste av radikaler). 

Svårast är att få honom att servera själva kaffeslasken, inför sådana banaliteter känner han djupaste ovilja. Medan jag biktar mig och han ger vägledning bakar hans fru små bullar, vi får smaka dem rakt från plåten.

Det är ingen tillfällighet att söndagsmorgnar även är högmässornas tid. Aldrig är själen så innerligt öppen som när staden sover ruset av sig. Ensam vandrar jag längst med gatorna. I en port sitter tre grabbar i tjugoårsåldern. För dem är det det fortfarande natt, de dricker den sista folkölen från Seven Eleven och känner ruset från den gemensamt rullade jointen. Snart kommer mörkret, men först ska de väcka det söndagslugna kvarteret med sina förvuxna målbrottsröster. 

Hade jag varit en annan människa hade jag satt mig hos dem, hållit om dem tills de nyktrat till.