Kulturkonservatism

Jag är en gammal man. Jag har varit med sen vi korsades Atlanten med hjälp av kol och ånga. Ibland har jag sett kultur frodas, ibland har jag sett den förfalla. Ett är jag säker på: Vi går inte mot den upplysta tidens skymning, den tänkande människans tid är inte över. Snarare kommer de befriande, vackra, innerliga orden i vågor.

Det finns så många som kopplar samman det egna åldrandet med synen på omvärlden. Det egna kroppsliga, ibland själsliga, förfallet blir ett självbedragande bevis på alltings förflackning.

Jag ser på Axess TV. En spänstig karl vid namn Johan Lundberg ser hot bakom kulturradikalernas händelsehorisont. Varför, frågar han sig, är inte allt som det alltid har varit?

Svaret är enkelt. Kanske man behöver ett par sjuttio år på jorden för att hitta det.

Johan! Inget är nytt, men människan har en ostoppbar förmåga att hitta sina egna uttryck för de stora känslorna sorg, ensamhet, kärlek och rädsla. Vägen dit ser annorlunda ut för varje tid.

Att kulturen göra om sin resa för varje generation. Det är det stora skådespelet.

Men visst. "Uppdrag K" som programmet heter är ändå stor humor. Denna replikväxling vill jag inte vara utan:

Staffan Valdemar Holm - "Jag ser inget värde i att spela Robin Hood iförd spetsig hatt och pilbåge i handen"

Johan Lundberg - "Varför inte då?"

Ibland kan även de dummaste frågorna framkalla de mest precisa svaren.